lördag 10 maj 2008

Bara sorgligt här

Jag har inte pallat skriva på ett tag.

Min gudmor dog i söndags. Syrran hade precis kommit dit och höll henne i handen.

Hon ville inte alls dö och hade ångest. Så extremt jobbigt. Hon hade inga barn och hennes man dog för tio år sedan ungefär. Så min familj var de närmaste släktingarna.

Och i veckan har jag tänkt: jag har ingen släkt längre. Jag hade bara min gudmor och mormor som jag hade kontakt med. Nu finns bara mamma, pappa och syrran.

Min gudmor var en så´n som om man verkligen skulle ha en kris och inte kunde vända sig till familjen så fanns hon.

Nu har jag ingen så´n.

Det känns ensamt och konstigt. Plötsligt är jag liksom vuxen på nå´t knepigt sätt. På ett sätt som jag inte vill vara vuxen på om ni fattar hur jag menar.

De strejkar på pappas avdelning så den är stängd. Han bor hos mamma nu och går varje dag till sjukhuset och får strålningsbehandling. Hans cancer har spridit sig.

Ja, härifrån kommer då inget roligt alls men kände att jag borde skriva ändå så ni vet hur läget är här.

Kramar till er alla som läser min sorgliga text.

12 kommentarer:

Gagga sa...

Styrke- o tröstekramar från gamla Gagga

Mette sa...

Tack Gagga och Kram!

Bloggblad sa...

Kram på dig! Finns inte så mycket att trösta med... kanske hjälper det att vi är många som gått igenom det och vet hur det känns? Döden är en del av livet som är svår att förstå när man är mitt uppe i en sorg.

Mette sa...

Ja, det är sant. Jag vill så gärna se det som en naturlig sak ... men det är så svårt!!

Kram!

Zaccheus sa...

Ja, jag beklagar sorgen, jag med... jag önskar att jag kunde säga något mer originellt... men, som sagt; jag beklagar verkligen !

Zaccheus

Anonym sa...

Håller med föregående talare....


Mentala kramar kanske passar?

Anonym sa...

Sänder omtankar!

Lyckliga Grodan sa...

värme och kramar från grodskogen..
((( )))

Leina sa...

Kramar tillbaka i massor... Du verkar behöva det just nu.... KRAM!!!!!!!

Bloggblad sa...

Hur mår du? Fattar att det inte är så lattjo lajbans, men ändå... undrar när det är så tyst från dig.

Kram på dig!

Ilva sa...

uuuu. kram. fy fan vad livet blir grymt när man växer upp

Anonym sa...

Kramar tillbaka Mette. Långa och varma! (fast du luktar cigarett-rök ;-) *kram* *kram* *kram* *kram*