Jag har varit tyst ett tag.
Jag har fått veta att min pappa är mycket sjukare än vi trott. Och jag vill inte skriva mer om det.
Jag har inte vetat vad jag skulle skriva då.
Mer än att jag är trött på mina egna tankar. Jag läste nå´n gång att vi tänker samma tankar hela tiden. Möjligtvis att nå´n ny kunde smyga sig in. Men var fan är den?
Jag är trött på mig själv. Jag tänker samma sak som när jag var en liten jänta. Jag vill rädda min familj - ingen får dö. Men sanningen är den att jag kan inte göra ett jävla skit.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Så trist. Det är så obarmhärtigt det här livet...
Jag förstår dig, det är inget kul att skriva om trevligheter när det är jobbigt runtomkring. Och ännu tristare att skriva sanningen. Själv känner jag mig ganska falsk som en längre tid låtit väldigt glättig på min blogg...
Nu är läget skapligt, men det har varit minst sagt turbulent i över ett år.
Usch, SÅ sorgligt Mette..!
Önskar att det inte var så illa ställt...
Många kramar från Jenny
<3 <3 <3
Tro och tänk vad du vill, men jag vet hur det känns.
Highland Eagle
Jo jag vet Marianne. Antingen blir man nog glättig - eller tyst.
Kram Jenny!
Highland - jo, det är lugnande.
Oj då... ja, då förstår jag att det har varit tyst från dig ! Jag tänkte just skriva ett inlägg och undra vad som hade hänt...
Zaccheus
Tänker på Dig och Er. Ibland kan livet verkligen visa sig från sin sämsta sida.
Vi finns här när Du behöver oss.
~ Den är aldrig ensam, som är i goda tankars sällskap ~
/ Airam
Tack Airam - så gulligt!
Skicka en kommentar